Vad är Ode? / Konst / Konstmattor

Odes konstmattor

Ode har sju stora konstmattor, som livar upp lokalerna och stimulerar fantasin. Mattorna har designats av de inhemska formgivarna Laura Merz, Aamu Song och Johan Olin, Marika Maijala, Piia Keto, Matti Pikkujämsä, Sakke Yrjölä och Jenni Rope. Mattorna har tillverkats för hand i norra Indien, med respekt för en månghundraårig hantverkstradition. Mattornas teman är klassiker inom den finländska litteraturen, från Minna Canth till Aleksis Kivi och från Mika Waltari till Tove Jansson. Alla konstmattor finns i Bokhimlen på tredje våningen.

Tove Jansson

Laura Merz

Tove Janssons färggranna liv, och hennes konstnärliga och litterära arv som berör varje finländare, var en mycket inspirerande utgångspunkt för mitt arbete. För mig som illustratör av barnböcker var Jansson kanske till och med ett för förutsägbart val som temaförfattare för mitt arbete. Det är uppenbart att denna konstnärs mästerliga illustrationer och spännande berättelser har gjort intryck på mig ända sedan jag var barn.

Allra mest inspireras jag dock av Tove Janssons livsfilosofi: den vidsynta och empatiska världsbild som hennes berättelser och livsstil förmedlar. Det krävde stort mod att öppet leva i en relation med en annan kvinna under en tid då homosexualitet var ett brott och allmänt betraktades som en psykisk sjukdom. Tove brydde sig inte om de rådande normerna, utan levde och älskade på det sätt som kändes naturligt för henne. Hennes livsstil var ett ställningstagande för kärleken och friheten att uttrycka den: kärleken känner inga gränser, har ingen lag och är i sina olika former det mest mänskliga som finns.

Jag har länge tänkt på att betydelsen av Janssons liv och produktion i synnerhet för sexuella minoriteter skulle förtjäna ett betydligt större erkännande än det hittills har fått. Som illustratör specialiserad på barnkultur är jag ledsen över att Janssons sexuella identitet ofta har förbigåtts eller dolts, i synnerhet när man har berättat om hennes liv för barn. Hennes långvariga livspartner Tuulikki Pietilä har till exempel många gånger presenterats som en vän eller inte nämnts alls. Lyckligtvis lever vi i en tid då attityderna äntligen håller på att förändras till det bättre.

Även några av de älskade figurerna från Mumindalen illustrerar på ett försynt sätt en kärlek som inte får uttryckas fritt. Tofslan och Vifslan har ett eget språk som ingen annan förstår. Dessa lustiga små figurer är mycket noga med att gömma sin dyrbara skatt – en stor, glänsande rubin. Ädelstenen symboliserar den speciella kärleken mellan paret: den är skinande, mäktig och genuin, men måste hållas dold för världen. De teman kring olikhet och ensamhet som är närvarande i många av Toves berättelser och figurernas själsliv berör oss alla. I synnerhet talar de dock till människor som tvingas dölja en viktig del av sin identitet: sitt sätt att älska.

Kärlek är ett tema som genomsyrar hela Toves liv, arbete och produktion, och jag tror att detta är en orsak till hennes stora popularitet. Hennes varma och välkomnande värderingar har alltid stått nära mitt hjärta och spelar också en roll i detta designprojekt. Jag beundrar Toves förmåga att skapa färggranna världar och spännande stämningar i både ord och bild. Dessa världar – såsom Mumindalen, som för Tove var en flykt från krigstidens hemskheter – påminner oss om betydelsen av äventyr, vänskap och drömmar. Samtidigt uppmuntrar de oss att välkomna olikheter, respektera andra, bry oss om våra närmaste och vara empatiska. Dessa värderingar skulle jag gärna vilja se mer av i nutidens vardag och samtalskultur. Jag ville skapa en värld där unika, lite märkliga men trevliga och vänliga figurer upplever äventyr i Tove Janssons anda.

Aleksis Kivis dödsstuga

Company: Aamu Song ja Johan Olin

Mönstret baserar sig på Aleksis Kivis dödsstuga i Tusby i södra Finland. Genom stugan ville vi lyfta fram den tid och de levnadsförhållanden där vår nationalförfattare levde sitt sista år.

Dödsstugan avbildas på mattan i naturlig storlek. Genom att gå på mattan kan man ta steget in i 1800-talets Finland.

Allt lösöre i dödsstugan har dokumenterats i illustrationen. På bilden ser vi även husbondfolket, det vill säga Aleksis Kivis bror med hustru och fyra barn.

Sagomattan

Marika Maijala

Jag kommer fortfarande ihåg när jag lärde mig läsa, och ännu bättre minns jag mitt första besök på biblioteket i Otava, där jag är född. Där fanns hyllmeter efter hyllmeter av berättelser! Jag bar hem kassar med böcker, läste allt som fanns i bokbussarna, och började hitta på egna berättelser. Jag tyckte om sagor där djur talade och gränserna mellan världarna enkelt kunde korsas. Ända sedan dess har jag inspirerats av litteraturens och berättelsernas kraft, deras förmåga att förändra oss och världen samt riva murar och fängelser, såväl mentala som konkreta.

Till biblioteket Ode ville jag designa en skogsgrön matta, där både små och större besökare kan sitta och läsa och fantisera fram sina egna berättelser. Jag lånade en bok med finska sagor från biblioteket i Böle (Suomalaiset kansansadut 1: Ihmesadut, red. Pirkko-LIisa Rausmaa, FILI 1988) och lät dem blandas i mitt huvud. Det jag tycker bäst om när det gäller att illustrera är att skapa figurer, och därför valde jag ut mina egna favoritfigurer ur sagorna till mattan: en glupsk jätteflicka, en pojke som fick ett horn på huvudet efter att ha ätit ett magiskt äpple, barn som förvandlas till fåglar, en flicka som går med järnstövlar på fötterna.

I sagorna, precis som på biblioteket, hittar vi många olika sorters figurer, inte bara prinsessor och bönder.

Minna Canth

Piia Keto

Som tema för min konstmatta valde jag Minna Canth, eftersom hennes viktiga arbete för jämställdhet har gjort stort intryck på mig. För en kvinna av i dag är det svårt att förstå vilken modig kvinna hon var på sin tid. Jag lånade minst en halv meter av Minna Canths verk på biblioteket, som jag sedan låg på min säng och slukade. Jag grät i den ena stunden och skrattade i nästa. Jag kunde se stadens gränder och människornas lappade kläder framför mig. Hopplösheten slet i mitt hjärta. Människornas grymhet och själviskhet kändes hänsynslös. Men samtidigt fanns det ändå hopp mitt i eländet. Ibland bara en liten gnista, men den fanns ändå där.

När jag kommit in i Minna Canths tidsbild lade jag märke till vissa återkommande teman. Hit hörde kvinnornas roll som tillverkare av handarbeten. Jag valde att spinna vidare på detta och kontaktade handarbetsmuseet i Tammerfors. Därifrån fick jag ett mönster till ett vävt band, som Canths samtida sannolikt har tillverkat.

På min matta blir bandets ena ända till en eldsprutande drake. Alla kvinnor ska inte handarbeta, skrev Minna Canth i ett brev 1884. Jag tänker mig att ormen med sin eldiga tunga är Minna Canth själv, som inte är rädd för att säga det som hon anser att behöver sägas. Genom Minna Canth kunde Finlands fattiga kvinnor göra sina röster hörda.

Det råder ingen tvekan om att Minna Canth var en modig och stark kvinna. Med mitt färgval ville jag ändå framhäva att vem som helst av oss kan vara stark. En enda idé och en enda människa kan förändra världen, och du kan vara den människan.

Tuonis gädda

Sakke Yrjölä

Mitt verk Tuonis gädda är kopplad till gäddan i Kalevala och de mytiska krafter som kopplas till den. Gäddan var ett mytologiskt andeväsen i vårt land redan under förhistorisk tid. I vår mytologi har ”vattnets hund” associerats med döden. Man trodde att gäddan kunde röra sig mellan de levandes och de dödas värld, och ta sig till det underjordiska dödsriket via sjöbottnen.

En avliden kunde efter sin död hamna i gäddans buk i stället för i dödsriket. Där kunde den avlidna inte längre nås, och inte ens schamanerna kunde rädda ens sig själva därifrån.

Även Akseli Gallen-Kallelas målningar och fresker med Kalevalatema har tjänat som inspiration. Stilmässigt har jag i mitt verk velat kombinera nationalromantik och symbolik, uppdaterade för att passa vår tid.

I dikterna dödas monstergäddan i en strid. Numera behöver man inte bevisa sin manlighet genom blodspillan och besegrande av sagovarelser. Nu vill jag bara fokusera på skönheten och elegansen hos den största rovfisken i våra vatten. Jag förstår att stora rovdjur har en mycket stor betydelse för bevarandet av naturens mångfald i sina egna ekologiska nischer. Fastän gäddan har varit en viktig näringskälla och hör till våra läckraste matfiskar, bör man inte döda de största exemplaren.

Mika Waltari – resan från idé till matta

Jenni Rope

Som tema för min matta valde jag reseskildringen Yksinäisen miehen juna från 1929, som hör till Mika Waltaris tidigaste verk. Precis som de övriga medlemmarna i gruppen Tulenkantajat var Waltari intresserad av det exotiska österlandet, och den resa som boken skildrar gick till Istanbul. Jag skulle också själv vilja resa till Istanbul, men nu tog jag mig an temat via internet.

Jag har under de senaste åren blivit intresserad av kontinuerliga mönster bland annat på textilier, så jag började med att studera målningar och dekorativa mönster på gamla turkiska kakelplattor. Jag inspirerades särskilt av kakelmönstret ”blå stjärna” från Seldjukernas tid på 1200-talet, och började måla nya versioner av det.

Till slut började målningarna få runda former och likna tågspår, och i slutet av processen syntes ganska lite av det ursprungliga mönstret i mattan.

Inte heller Waltari hittade sina drömmars österland i Istanbul, utan var rentav lite besviken på hur prydlig och västerländsk staden var. I den färdiga mattan blev resan i sig det viktigaste temat. De barn som besöker entrén på första våningen kan resa till sina drömmars städer längs mattans tågspår.